muzik.blogg.se

De använder sig av alla moderna inslag i musiken, något som i alla andra fall gör den tråkigare och vanligare - till en typisk del av popmusiken, men i the xx’s händer sker något annat. När de här britterna har hand om beatet, de utdragna tonerna, röster som inte kan ta en halv ton högre eller lägre än det sjungna, upprepningar av samma melodier om och om igen ever not ever, ever not ever... skapar den en magisk stämning.

 

Två album, och dessutom en hel del bonusmaterial, bland annat ett 10-timmars-långt intro. Här är det ingen fråga om ifall det är skillnad mellan xx och coexist: den andra skivan är en uppenbar fortsättning - de är som gjorda för att lyssnas den ena efter den andra. Texterna i sig har visserligen en betydelse, men de är knappast gjorda för tolkning. Som lyrics når de inte upp till den höga standard som musiken sätter, då de inte alls är lika abstrakta, men tillsammans med tonerna blir de lösa, upprepade fraserna nödvändiga för den magin som the xx bildar.

Vissa källor anser det här ett dream pop-band, en benämning som passar dem utmärkt. De är onekligen de största i en sådan genre, och den musiken som finns där är som gjord för att skapa hallucinationer. En narkoman kan lungt ersätta sitt heroin med den här drömska musiken utan att tvivla på att samma syfte kommer uppfyllas. Intressant är, att trots det ganska snabba beatet har låtarna lyckats göras till ett nattstempo, det är överlag nattmusik, sådant som kan, och bör, ersätta drömmar.

 

Deras verk kan heller inte ses som enskilda låtar. Lyssnar man på albumet hör man knappt var den ena låten övergår i den andra, och inte heller har låt-titlar någon betydelse eller direkt koppling annat än abstrakt till själva låtarna. 

 

En natt när sömnen är långt borta, lyssna igenom båda skivorna och låt musiken uppfylla hela ditt inre och ersätta sömnen, se med halvslutna ögon ut på stjärnhimlen, och följ med tonerna... Först när du gjort detta, kan du fullt ut förstå vad the xx handlar om, och vad de betyder för dig, och endast då kan du få uppleva deras hallucinationer i sin maximala glans.

 NOAH & THE WHALES

 

Turned out to be a strangely good mix...awkward tip somehow though, anyway, enjoy! I'm off to my complicated life, ciao!

Vad är det då denna charmör saknar?

Hans folk-melodier, träffsäkra texter, riffen som sitter perfekt i musiken, och den totala kontrollen över stämningen han förmedler, det kan ingen ta ifrån Bob Dylan. Trots det, kommer det i varje album någon låt som slinker, som är för kontrollerad, och i stället för att vara kontroversell eller djup eller betydelsefull övergår den till en mycket mer pop-aktig version av Dylan, en pojkbandsversion. Det är definitivt inte vad hans musikaliska talang är till för... Vad säger ni om en av hans tidigaste, även här med politisk underton, en hippiemarkering, en fuck the world off-nonchalant melodi och den nästan pressande rösten som tynger ner hela musiken till marken: how does it feel, to be on your own with no direction home.....like a rolling stone. Det här är verkligheten, det här är sanningen, och den kommer igenom livets bekymmerslösa melodi. Lyssna.., hör ni hur sant det är?

 

Personligen imponeras jag, med min indie-själ, av munspel till gitarriff. Jag kan tidvis ha svårt för hans röst, för trots att den så väl uppfyller sitt syfte, är den ofta så pass pressande att den är svår att njuta av, så faktisk, så påtaglig. Det som Dylan främst bör hedras för är sättet på vilket hans melodiriffning har påverkat senare generationer av musik, inte minst The Beatles, och hans oerhörda talang för att skriva musik. Heder till dig Bob Dylan! 

Jag föreslår att ni ger hans musik tid att gripa tag i er själ. För den tar sin tid, tonerna är så pass exakta att de inte alltid är sköna för örat, och hela stämningen som den utstrålar så pass påtaglig att det är svårt att göra något alls utav det. Så...börja från början. Lyssna igenom Bob Dylan, Nashville Skyline, Another Side of Bob Dylan, New Morning och Together Through Life. Först därefter tar ni ert beslut: vad tycker ni om Bob Dylan??

 

P.S. My absolute fav of Dylan, Tell Me That It Isn't True.

Take care loved ones!