Anne Dorte Michelsen
It's time to dig into the groove
Feel the notes shifting around
And join the dance....
Mina damer och herrar, låt mig presentera en danska som förtjänar en plats bland världens mest fantastiska musiker, Anne Dorte Michelsen.
1986 spelar 26-åriga Anne Dorte Michelsen albumet
By the way, if you wish to play the last track on piano, I accidently stumbled over it here: http://kristianskarhoj.dk/fileadmin/looneytunes/pdf/levealene.pdf
Trogen sin tid skapas här slingor av mystisk musik, men det är de danska sjungna, bitvis nästan utsagda, lyrics som skapar magiska, lockande toner. Det är musik som fyller upp ett rum, tar med oss till Annes egna värld, vi vandrar genom skogar, över mossor, ser upp mot himlen... Cindy Lauper-influensen hörs, liksom de skandinaviska balladernas, men det är ändå Michelsens egna tolkning, egna blues.
Cindy Laupers:
Det är samma sorts bakgrundsmusik, samma sätt att mystifiera och låta rösten måla profilen över de mjuka, nästan trevande tonerna.
Michelsens 1990, inte lika lik Cindy som från 86-albumet, men ändå:
Let's finish up with some groovy danish music from Tosedrengene /the brunette is Anne Dorte Michelsen/ enjoy and have a lovely time while we live this marvelously disastrous life!
By the way, if you wish to play the last track on piano, I accidently stumbled over it here: http://kristianskarhoj.dk/fileadmin/looneytunes/pdf/levealene.pdf
Hope you enjoyed the band that made such agreat succes in 80's Denmark as to sell a million copies, and that those reggea-tunes touched a string of your heart my loves,
Ciao!
M
The XX
Ett relativt nytt band har på senare tid intagit musikvärlden med storm, och fått mer uppmärksamhet än vad man kunnat föreställa sig att ett band som detta kunnat. I september förra året kom deras andra album, Coexist.
De använder sig av alla moderna inslag i musiken, något som i alla andra fall gör den tråkigare och vanligare - till en typisk del av popmusiken, men i the xx’s händer sker något annat. När de här britterna har hand om beatet, de utdragna tonerna, röster som inte kan ta en halv ton högre eller lägre än det sjungna, upprepningar av samma melodier om och om igen ever not ever, ever not ever... skapar den en magisk stämning.
Ett år efter att bandet officiellt skapades, vilket var 2008, var musiken redan erkänd som något som framtidens musik. Deras två skivor är som en dröm, en dimmig skog där lyssnaren drogad och barfota strövar omkring, där inga sinnen, ingen känsel existerar, förutom musiken som uppfyller allt. Runtom är det dimma, och toner som kommer närmare för att sedan försvinna ut i fjärran, melodier som flyter över varandra, skapar slingor av ljud...
Två album, och dessutom en hel del bonusmaterial, bland annat ett 10-timmars-långt intro. Här är det ingen fråga om ifall det är skillnad mellan xx och coexist: den andra skivan är en uppenbar fortsättning - de är som gjorda för att lyssnas den ena efter den andra. Texterna i sig har visserligen en betydelse, men de är knappast gjorda för tolkning. Som lyrics når de inte upp till den höga standard som musiken sätter, då de inte alls är lika abstrakta, men tillsammans med tonerna blir de lösa, upprepade fraserna nödvändiga för den magin som the xx bildar.
Vissa källor anser det här ett dream pop-band, en benämning som passar dem utmärkt. De är onekligen de största i en sådan genre, och den musiken som finns där är som gjord för att skapa hallucinationer. En narkoman kan lungt ersätta sitt heroin med den här drömska musiken utan att tvivla på att samma syfte kommer uppfyllas. Intressant är, att trots det ganska snabba beatet har låtarna lyckats göras till ett nattstempo, det är överlag nattmusik, sådant som kan, och bör, ersätta drömmar.
Deras verk kan heller inte ses som enskilda låtar. Lyssnar man på albumet hör man knappt var den ena låten övergår i den andra, och inte heller har låt-titlar någon betydelse eller direkt koppling annat än abstrakt till själva låtarna.
En natt när sömnen är långt borta, lyssna igenom båda skivorna och låt musiken uppfylla hela ditt inre och ersätta sömnen, se med halvslutna ögon ut på stjärnhimlen, och följ med tonerna... Först när du gjort detta, kan du fullt ut förstå vad the xx handlar om, och vad de betyder för dig, och endast då kan du få uppleva deras hallucinationer i sin maximala glans.
Will you find me
If I'm trying hard to hide
Could you figure out a way to see me
If I say I'm not gonna be around?
Hur kunde jag missa The Fanclubs 2011-singel som ger precis samma tema som togs innan... Ja, njut, njut njut av den här indien!
All the sunshine's in your eyes
I'm sorry but it's empty in the valley of my heart
There's nothing I can do, I need a whole new start
Forgive me if I'm being far to blunt
But I loved you
Wrample from The Cave of Mumford & Sons, I just learned the song thanks to the best guitar tutorial I've ever seen:
Right, welcome back, before a new heart attack........ Vad skulle du säga om att ligga på ett tak på natten och kolla upp mot stjärnorna. Om att vid solnedgången sitta över din vind och se solens första strålar. Och om att sitta på bänken i parken dag in och dag ut och skriva alldeles för långradiga kärleksballader som är så djupa och känslosamma att de i stället blir ytliga. Ja, vad säger du om det?
Det jag säger är att den känslan är helt otrolig. Och ja, det beror utan tvekan på våran livsstil, på hur långt bort det ofta är från vardagen, och på att vissa utav oss lever i den där andra verkligheten, genom att göra de där romantiska drömmarna till verklighet. Men nog med prat, det här är en muzik eller hur? Ja, jag har så klart en mening med detta: för det finns musik som symboliserar det... So hold tight, lie down, close your eyes and listen sweetheart
Let us collapse
Let's clash
In a huge macaroon
Let our hearts clash
And let all our feelings get crushed
Just to become something new....
The kings and queens of punk!!
Glöm det the clash som finns idag. Öppna din spotify, knappa in det största punkrockbandet genom tiderna, stäng ögonen och njut av deras sound, för det här är inte noise någonstans, det här är det bästa du någonsin hört. Bland det bästa, åtminstone.
Det här är deras bästa album, börja med det.
Men därefter fortsätter du vidare, för de här fyra människorna har lagt ner sina själar, hela sitt liv för din njutning. För att det är just dem som kan få dig att njuta så. Jag tänker inte försöka mig på att förklara deras ljud för dig, för det går aldrig. De är alldeles för bra.
Jag önskar youtube skulle ta bort alla restriktioner...Det är över, inse, människor tar musik där dem vill ha den. Så ge i alla fall BRA musik varsomhelst åt folket!!
Have an awesome week darlings, 'cuz so will I!
A lyric-God
Just someone to write the texts
Someone to tell me the words
That's what I wish for Christmas...
A script to be in front of my eyes,
Telling me the best way to say good-bye;
Har ni hört ett av 90-talets största band? Neutral Milk Hotel? Och har ni hört deras andra album, från 1998? Den skivan jag nu berättar om är In The Aeroplane Over The Sea. & den låt som jag ska introducera heter Communist Daughter. Ring a bell?
She must still exist, inte en chans att ingen står över sjögräset, inte en chans att kommunistens dotter inte finns kvar hos oss. Ja, se henne. För med hela sin skapelse och bara själva benämningen säger hon mycket. Kommunistens dotter. Inte kommunist, men skapt som kommunist. Olycklig? Och varför står hon vid den här underbart vackra stranden, varför önskar hon något, varför finns det så mycket i bakgrunden som är "twisted". & är den här låten emot kommunism? Lyssna på texten, lyssna på låten.
Jag skulle säga att det är Romeo och Julia-tema, på grund av just musiken. För det är hon, den onåbara men onåbar av någon annans vilja, hon är dotter. Och hon står på samma plats, ja visst måste hon vara kvar säger han, hon väntar, hon gör något genom att just inte göra någonting. Passivitet är också en handling. Han jämför henne med bergen runtom, han nämner bilarna och broarna, men även kokosen... Så ett paradis, men ett förstört paradis. Och en bunden människa vars historia redan utspelat sig och som gjort sitt, nu önskar hon bara, nu väntar hon på det som aldrig kommer komma - för varför annars skulle hon stå liksom bergen?
In a world of my own snow
There might be someone to hold me tight
But then I realise it was all for himself
And the love she once gave me
It was all for herself as well,
What a deal huh?
Either you win or you lose
No place for love
No place for touch
Still... let it only be you and me tonight
Because I, I love when our fingers touch.
Det finns tusentals olika låtar som jag hade velat tipsa om, och till så mycket större publik. Men ni vet själva, tiden är knapp! Så nu blir jag tvungen att välja, det bästa, det mest intressanta, det mest spännande bara. Det är inte meningen att allting ska vara brilljant musik. Det är meningen att det ska ge oss en ny uppfattning. & jag ser att det finns de som har läst bloggen, så kommentera! Skriv vad ni tycker, kritisera - både musiken och min text, bara... säg vad ni tycker! För varje gång ni läser något så ge mig någon form av respons, även om det så är ett enkelt OK! Okej? Är ni med?
Då kör vi!
Det här är... ja, pop, inte sant? 90-talets och kanske ännu aktuella, med sitt sista album 2001 är Garageland ett unikt band minst sagt. Det är pop, men vad jag hör är punk-melodierna i refrängen, sometimes they get a little out of line. Men det finns något som är svårt att sätta fingret på, det är själva sättet på vilket dem blandar melodierna som visar på hur professionellt bra musiker dem faktiskt är! Lyssna på gitarrens melodystring, galant ihopsatt, inte sant? Okej, och nu lyssnar vi på detta:
Intressant är förresten att på spotify är det ett mycket cleanare ljud, hans röst är strävare och inte alls lika pop-pojkbandig. Det är mer sorg, mer känsla i rösten. Det är indietoner som kommer fram! I den här sista låten, tagen från debutalbumet Last Exit To Garageland, finns undertoner av indie, det här är indie skulle jag säga!
Enligt min bedömning så är det här indie, pop, punk; de räknas mest som ett indie pop band, men då allting egentligen började som en hobby och inte alls ett gäng I wanna be famous-killar så har de under lång tid gått helt opåverkade av omgivningens önskningar och trender, och därmed skapat ett ljud rent från oönskade influenser.
Take care sweethearts!
Follow me up through the clouds?
Nowhere and no life can even compare
To the things that we share
To the feel of your stare
So don't hesitate and follow me home... tonight.
Hello sweethearts, hope life's chill. För idag har vi en helt unik personlighet att njuta utav
I september i år fick vi först höra hennes nya album, och reda på the truth about love. Det är i de lugnaste delarna som hennes helt unika och utan tvekan inte tillräckligt uppmärksammade röst når sin fulla utveckling. Därför är balladerna i albumet också de starkaste, resten övergår lätt i ett ogenomträngligt flimmer av dunk.
Stilmässigt är house-influenser mer än uppenbara, ett album att remixa. Varje låt består av några snuttar melodi som körs om och om, ofta bara någon slags beat, med hennes röst antingen mixad eller plain över det hela. Som ofta med dunka-inspirerad musik, hör detta album hemma i ett weekend-sammanhang, perfekta partylåtar med lika delar skönhet och beat, noga avvägt. Men som truth about love handlar det mycket om seriös och oseriös kärlek, och hur det är blodigt, svettigt och sörjande ett älskande hjärta kan vara, men självklart med en humor och lätthet som bara P!nk kan bära igenom tack vare sin egen image - en image som mycket finns att säga om!
Onekligen är det här albumet ytligare än vissa av hennes tidigare hitar, mycket här är i Drink To That-stil, mer party och mindre mening, eller snarare: kortare text med mer upprepningar. Det är mycket house över hela albumet, men i enkelheten finns det ändå några budskap gömda igenom hela albumet - vad gäller mig tog det ett
par genomlyssningar innan det kunde komma fram alls, innan känslan för hennes just as serious mening igenom albumet framstod klart. Det är just det här som jag skulle säga är det bästa med albumet, hur både musiken och lyricsen mestadels är extrem enkel, men kan komma att betyda något mer trots det.
Vad tycker du? Vilket är ditt favorittrack och vad säger du om vägen som P!nk har valt att låta sin musik gå, följande sitt beat?
Buenas noches amigos
Welcome. Bien venue, darlings.
There's something in the way you smile
Your cherry lips make life worthwhile...
Ten Years After
Inget band har fallit bort i seklerna så onödigt som detta. För det här är 60-70talets gold, det här är bland den mest känslomässiga grunden som indie/folkmusik står på. Det är dessa ljud, dessa harmonier och melodier som Ten Years After experimenterar med i blues-soft rock stil som vi nu kan höra i indiens största, Mumford & Sons, Noah & The Whale... Det är det här det bygger på. Jag skulle gå så långt som att säga att deras alldeles för långa med dagens 3-min-mått mätt låtar är en indie-rock blandning snarare än blues-rock.
Det är vibrationerna av sommar med vind och njutning, det är de mjuka övergångarna och en sak till, något som helt saknas i dagens radiolåtar: ett trummande som faktiskt betyder något, inte bara ger ett beat utan ger själva känslan av tidlöshet som hela det här bandet utstrålar, tio år senare liksom fyrtio år senare.
Trots sin aningen goofy-klädstil, trots de ibland alldeles olämpliga musikaliska "inläggen" - det här bandet rockar loss i äkta hippiestil, att de ska ställas i jämförande med The Kooks och Mumford & Sons är oundvikligt, även bluesens Roy Orbison (Pretty Woman) bör jämföras och framför allt höras och kännas tillsammans med de här fyra musikerna... De förtjänar att lyssnas in på, så ta ett album och njut av these vibrations av äkta brittisk musik.
All my love and happy wishes
To a dream like you,
Muzik.
