muzik.blogg.se

Welcome. Bien venue, darlings.

 

There's something in the way you smile

Your cherry lips make life worthwhile...

  

 

 

 

 

Inget band har fallit bort i seklerna så onödigt som detta. För det här är 60-70talets gold, det här är bland den mest känslomässiga grunden som indie/folkmusik står på. Det är dessa ljud, dessa harmonier och melodier som Ten Years After experimenterar med i blues-soft rock stil som vi nu kan höra i indiens största, Mumford & Sons, Noah & The Whale... Det är det här det bygger på. Jag skulle gå så långt som att säga att deras alldeles för långa med dagens 3-min-mått mätt låtar är en indie-rock blandning snarare än blues-rock.

 

 

 

 

Det är vibrationerna av sommar med vind och njutning, det är de mjuka övergångarna och en sak till, något som helt saknas i dagens radiolåtar: ett trummande som faktiskt betyder något, inte bara ger ett beat utan ger själva känslan av tidlöshet som hela det här bandet utstrålar, tio år senare liksom fyrtio år senare.

Trots sin aningen goofy-klädstil, trots de ibland alldeles olämpliga musikaliska "inläggen" - det här bandet rockar loss i äkta hippiestil, att de ska ställas i jämförande med The Kooks och Mumford & Sons är oundvikligt, även bluesens Roy Orbison (Pretty Woman) bör jämföras och framför allt höras och kännas tillsammans med de här fyra musikerna... De förtjänar att lyssnas in på, så ta ett album och njut av these vibrations av äkta brittisk musik.

 

 

All my love and happy wishes

To a dream like you,

Muzik.